I brist på annat att göra...
Eftersom jag sitter här och mest funderar på en massa tomt snack så kan jag lika gärna skriva min årskrönika.
2008. Märkligt år, eller? Kan man sammanfatta det så? Det som man självklart kommer ihåg mest är finanskrisen. Jag kommer även ihåg Obama när han vann, väldigt starkt. Möjligtvis också för att min flickvän låg på sjukhus och var några dagar ifrån att dö pga en sprucken blindtarm (detta löste sig senare).
När man tänker på finanskrisen, som pågår än idag pustar jag bara. Är förbannat trött på den, alla dessa skrivningar om företag hit och dit som har gått i konkurs, om hur dåligt det kommer bli och hur dåligt allt kommer vara i världen. Får mig att skrika inombords. Alla dessa negativa nyheter, men det jag frågar mig efter finanskrisen tog över nyheterna, vart tog alla dessa rubriker om klimathotet vägen? Kommer även ihåg den fruktansvärt varma sommaren 2008. Jag som hatar värme och älskar att sitta framför datorn dygnet runt! Denna förbannade datorn ger också ut en massa härlig värme, jag satt i runt 40 grader i mitt rum med en härlig eftermiddagssol som tittade in.
Visst, man kan tänka negativt när man kollar tillbaka, allt beror på personliga värderingar. Allt beror också på hur man mår psykiskt. Depression, förlorad kärlek, dåliga tider, jobbiga vardagar, sömnlösa nätter, jag tror att allt detta cirkulerar i varje människas hjärna många gånger om dagen. Inkulsive min egen, tur som jag har finns det alltid folk som drar upp mig igen. Man ska vara tacksam för det, och det är jag. Jag är tacksam för att jag har någonstans att ta vägen varje morgon jag vaknar upp, även om det är förbannat tidigt vissa gånger. Men sådant får man acceptera. Man måste acceptera jobbiga saker för att ta sig vidare till de bra sakerna, som kommer som belöningar.
Men tänk efter själva, 2008. Visst kommer man ofta ihåg de många gånger man skrattar under ett helt år? De många gånger man ler som ett fån och bara skrattar för man är lycklig. Jag själv minns tydligt när jag var i Göteborg, sommaren 2008. Jag såg Iron Maiden på Ullevi. Vi kom dit vid 1 tiden, och jag med mitt hat för värme kunde bara glädjas åt att det var den varmaste dagen i Göteborg på 70 år. Tack som fan, sa jag! Men i kön sjöng vi Små Grodorna, massa dansbandslåtar, en snubbe jag satt och pratade med sa att han var där för Kent, istället för Iron Maiden (ironisk såklart). Men visst blir jag alltid lycklig när jag ser Iron Maiden springa på scen, kan säkert förvandla denna årskrönika till en Iron Maiden krönika, men jag vet inte hur uppskattat det skulle vara. Längst fram stog jag, ivrig som en idiot.
"Sweden, we love you, you are the best. Do you know how much I payed for a ticket to see you people tonight?!" - Bruce Dickinson, Iron Maiden Ullevi 2008. Dessa ord finns i hjärtat.
Ärligt talat, visst var 2008 ett bra år? Precis som alla andra år, så hade även 2008 sina stunder. Ett minne som är rätt kärt men ironiskt var när jag såg Opeth på Malmöfestivalen. En kille runt samma ålder som jag stog och headbangade som en idiot så hans hår piskade mitt ansikte, sen helt plötsligt börjar han snacka med mig och säger "Jag stog längst fram, sen tappade jag skon och jag vet i fan vart den andra skon är", faktum var att han faktiskt höll i den andra skon...
Så vad kan vi säga? Bra år! 2009 hoppas jag personligen blir ännu bättre!
2008. Märkligt år, eller? Kan man sammanfatta det så? Det som man självklart kommer ihåg mest är finanskrisen. Jag kommer även ihåg Obama när han vann, väldigt starkt. Möjligtvis också för att min flickvän låg på sjukhus och var några dagar ifrån att dö pga en sprucken blindtarm (detta löste sig senare).
När man tänker på finanskrisen, som pågår än idag pustar jag bara. Är förbannat trött på den, alla dessa skrivningar om företag hit och dit som har gått i konkurs, om hur dåligt det kommer bli och hur dåligt allt kommer vara i världen. Får mig att skrika inombords. Alla dessa negativa nyheter, men det jag frågar mig efter finanskrisen tog över nyheterna, vart tog alla dessa rubriker om klimathotet vägen? Kommer även ihåg den fruktansvärt varma sommaren 2008. Jag som hatar värme och älskar att sitta framför datorn dygnet runt! Denna förbannade datorn ger också ut en massa härlig värme, jag satt i runt 40 grader i mitt rum med en härlig eftermiddagssol som tittade in.
Visst, man kan tänka negativt när man kollar tillbaka, allt beror på personliga värderingar. Allt beror också på hur man mår psykiskt. Depression, förlorad kärlek, dåliga tider, jobbiga vardagar, sömnlösa nätter, jag tror att allt detta cirkulerar i varje människas hjärna många gånger om dagen. Inkulsive min egen, tur som jag har finns det alltid folk som drar upp mig igen. Man ska vara tacksam för det, och det är jag. Jag är tacksam för att jag har någonstans att ta vägen varje morgon jag vaknar upp, även om det är förbannat tidigt vissa gånger. Men sådant får man acceptera. Man måste acceptera jobbiga saker för att ta sig vidare till de bra sakerna, som kommer som belöningar.
Men tänk efter själva, 2008. Visst kommer man ofta ihåg de många gånger man skrattar under ett helt år? De många gånger man ler som ett fån och bara skrattar för man är lycklig. Jag själv minns tydligt när jag var i Göteborg, sommaren 2008. Jag såg Iron Maiden på Ullevi. Vi kom dit vid 1 tiden, och jag med mitt hat för värme kunde bara glädjas åt att det var den varmaste dagen i Göteborg på 70 år. Tack som fan, sa jag! Men i kön sjöng vi Små Grodorna, massa dansbandslåtar, en snubbe jag satt och pratade med sa att han var där för Kent, istället för Iron Maiden (ironisk såklart). Men visst blir jag alltid lycklig när jag ser Iron Maiden springa på scen, kan säkert förvandla denna årskrönika till en Iron Maiden krönika, men jag vet inte hur uppskattat det skulle vara. Längst fram stog jag, ivrig som en idiot.
"Sweden, we love you, you are the best. Do you know how much I payed for a ticket to see you people tonight?!" - Bruce Dickinson, Iron Maiden Ullevi 2008. Dessa ord finns i hjärtat.
Ärligt talat, visst var 2008 ett bra år? Precis som alla andra år, så hade även 2008 sina stunder. Ett minne som är rätt kärt men ironiskt var när jag såg Opeth på Malmöfestivalen. En kille runt samma ålder som jag stog och headbangade som en idiot så hans hår piskade mitt ansikte, sen helt plötsligt börjar han snacka med mig och säger "Jag stog längst fram, sen tappade jag skon och jag vet i fan vart den andra skon är", faktum var att han faktiskt höll i den andra skon...
Så vad kan vi säga? Bra år! 2009 hoppas jag personligen blir ännu bättre!
Kommentarer
Postat av: kingtobby
Det där måste vara det kaxigaste rockcitatet jag läst! Up the Irons!
Trackback
